På torsdag är det dags för den fjärde och sista föräldragruppsträffen. Jag som först var så skeptisk är numera såld på fenomenet. Vi hamnade i en bra grupp och det har varit skönt att prata med likasinnade. Att jag var skeptisk innan första träffen berodde garanterat på att jag inte visste vad som väntade och vilka de andra blivande föräldrarna skulle vara. Nu tycker jag att de stackars fyra träffarna är på tok för lite. Jag har ännu inte blivit helt förberedd, men det är väl det jag ska syssla med nu den sista tiden i väntan på Bäbis.
Vid den senaste träffen kom det upp en fråga när vi mammor satt för oss själva. Det var en i gruppen som frågade om vi börjat boa ännu? Gravid och känslig som jag är så kände jag hur jag liksom bröt ihop och försökte göra mitt bästa för att hålla mig cool, det gick inte och och mammorna tyckte synd om mig såklart. Jag vill oxå boa! Men huset är i kaos. Vid just den tidpunkten var det fullständigt kaos, nu är det bara kaos... Vi är på gång och har kommit så långt att vi numera kan sitta avslappnade i soffan om kvällarna. Men just då , på den träffen, kände jag mig ledsammast i hela världen. Dagen efter så satt jag i soffan och kikade ut i grannens trädgård. Vad hände? Jo, till och med duvorna hade börjat boa. Alla boar utom jag!
3 kommentarer:
Vilken fin blogg du har! Har kikat in några gånger och följer med spänning väntan på bebin!
Jag kan trösta dig med att jag kände exakt lika dant inför min dotters ankomst förra året, han inte fixa med någonting för huset var en ensa stor renoveringsröra med byggdamm över allt och sen att hon valde att kika ut 4 veckor för tidigt gjorde det inte bättre. Vi fick tom. skruva ihop skötbordet när vi kom hem från Neo, men det blev hur bra som helt och nu ska jag boa in hennes rum som snart ska fixas istället....och då ska alla mina undertryckta boar instinkter komma fram ;-)
/Michaela
Kan trösta (eller jag vet inte om det är tröst) att vi inte hann gå klart föräldrautbildningen innan Leo kom tre veckor för tidigt. Minns att jag sa när vi kom in på förlossningen att "vi har ju inte hunnit lära oss andas på rätt sätt än". Men det löste ju sig.
Vet precis hur det känns så här i slutet av graviditeten, med eller utan renovering på det. Jag tror inte det gick en dag de sista två månaderna utan att jag grät för något. Svårt att andas, nästäppa allmän utmattning bara av att gå några meter. Inte skoj, men snart snart är du där och då lovar jag att du har glömt alla krämpor, det är ju sååå värt det :) Heja, heja Mia och kämpa på de sista veckorna nu <3 bra att du har blivit sjukskriven nu i alla fall.
Kramar från mig <3
Nu blir jag ju lite stressad över att bäbis vill komma tidigare ;) Haha! Kul att få höra era berättelser :)
Skicka en kommentar